Vi drar mot Spanien! Nästa anhalt a Coruna - 680 km!

Ytterligare en fransk frukost, men notera att här har det hänt något, några charkuterier har smugit sig in bland det söta. La Villa är kanske en trendsättare, måhända beror det på hotellets läge i Bayonne, det ligger rätt nära den spanska gränsen.

Vi äter med välbehag, som vanligt. 

Vi är ju i Frankrike så en croissant är väl inte förbjuden.

Sen blev en tur ner till Biarritz. Vi förstår att vissa engelsmän njöt av livet här i början av förra seklet. Monumenten finns kvar i form av fantastiska gamla lyxhotell och eleganta villor. Nu verkar välmående gamlingar och delar av det "vackra folket" ha parkerat sig i staden.

Fascinerande med panorering. Strandpromenaden är naturligtvis där man ska vara. EN dag när regnet hänger i luften kanske det inte känns alltför mondänt.

Fantastiska bakverk i ett av de otaliga konditorierna, men vi köpte inget, förutom frukt!

Här sitter man bekvämt tillbakalutad och tittar på folk. Det verkar var det förhärskande nöjet.

Det måste vi prova! Flygplats- eller kanske Stockholmspriser på kaffet. 6,5 EUR för två koppar!

Härliga stenformationer, och ett Mecka för vindsurfare.

Sen gick fördes mot Spanien i ösregn och åska.

Pyrenéerna i fjärran, imponerande syn, det hade säkert varit ännu häftigare i solsken.

Snart sken det upp, och vilket västerut längs Biscayabukten.

Massor av vindkraftverk, konstigt här pratar man inte om alternativa energikällor, här bygger man dem!

Imponerande snurra vid vägen.

Efter en irrfärd i A Coruna nådde vi vårt etappmål, det stora hotellet vid havet. Trapporna är inte värda att dokumenteras men lyktstolparna!

Vi tar en liten promenad in till stadens centrum för middag, fantastiskt vacker strandpromenad, rätt behagligt att höra Atlantens vågor brusa.

Behaglig kvällstemperatur och vackert ljus, 

Solnedgång vid Biscayabukten.

Vi hittade ett middagshål även i kväll.

Lite blandade smårätter, kanske inte samma finess som i Frankrike, men det kan vi väl inte vänta oss här i Spanien.

Kristina har en vegetarisk kväll.

Och jag hyllar skaldjuren från havet.

Promenad i behaglig värme längs havet.

Redo för sängen och kvällens textproduktion.

Nya mål i sikte, Bayonne till natten, men dessförinnan Bergerac. Dagensetapp 470 km.

Ny morgon, frukosttå la Tillade, det börjar kännas hemtamt att få allt serverat, kanske den franska frukosten innehåller väl mycket socker, men man vänjer sig, kanske fransmännen om några hundra år har förstått att det kanske inte är det bästa sättet att start dagen, vi får se. Bra har vi det i alla fall.

Som sagt, det är inga problem att vänja sig vid dessa enkla vanor.

Kristina passar ganska bra på la Tillade, eller hur. Ser helt naturligt ut.

Även här behövs nog ett större antal friska miljoner euro för att hålla stället riktigt  fräscht.

Vi har blivit riktigt hemma här, gårdshunden tycks gilla oss.

Otroligt hur viktigt man tyckte att alla detaljer var. Avslutet på trappräcket skulle också vara vackert.

Dags för uppbrott och färd mot Bergerac och Greussy. Vi ska åka till Solange kusin som har en vingård i trakten för att smaka på lite vin.

Floden Dordogne som går igenom Bergerac.

Lunch på torget i Bergerac, med Cyrano de Bergerac i blickfånget.

Vi väntar tålmodigt på maten. 

Lokalproducerat så det förslår, sägs det!

Nu har vi kommit till Solanges kusin, som tar emot oss mycket väl. Familjen bor ståndsmässigt, egendomen har gått i arv sedan 1826, men vin har producerats på gården sedan elvahundratalet, förhoppningsvis har de lärt sig något under denna tid. Det har tydligen räckt till ett antal utmärkelser. Vi köper med oss några lådor vin, de går säkert åt!

Nästa trappa, kanske inte fullt så ståndsmässig, men dock en trappa. Vi bor på andra våningen i la Villa, så vi får anledning att prova trappans kvaliteter.

Vårt nya nattlogi, la Villa i Bayonne, trevligt och fräscht, men inte riktigt i klass med vår tidigare boenden. Men ombyte förnöjer.

VI tog en rask promenad ner till Bayonne gamla stadskärna för att äta. Jättetrevlig stad med massor av fina hus och härliga små restauranger vid floden.

Här hamnade vi.

Det blev smårätter, jättegott och lagom mättande.

Även fransmännen har förstått att sashimi är gott.

Det är bara baskern, den randiga tröjan, dragspelet och baguetten som saknas för att skapa den perfekta bilden av Frankrike.

I kvällsljus blir allt vackert.

Om vi skulle glömma var vi har varit, så är det här en bra minneshjälp.

Ny dag, avresa från San Malo. Dagens etapp - ett stenkast 440 km!

Efter en god natts sömn, sätter vi oss till bords och njuter av den delikata och näringsrika franska frukosten, kanske lite väl många sötsaker, men allt är hemgjort och mycket välsmakande.

Trappor ska bli vårt fotosignum, här på baronniet knarrar de så gott.

Vi känner oss ganska hemma här, men är trots det överens om att färden går vidare. Städningen verkar lite jobbig för Ligita och om Micke vill tvätta alla fönster är tveksamt, sen kanske inte Niclas snickare och Niklas målare är beredda att åka hit för att svara för upprustning och målning. Och trädgårdsarbetet lär vi få sköta själv utan hjälp av Bertrand.

Till varje liten egendom hör självklart en egen damm, här är dessvärre marken såld och det har byggts fyra hus  på marken. Det avgör saken, vi flyttar inte hit.

Vi gör en avstickare till Mont Saint Michel, på vägen åker vi igenom massa fina små byar som ligger alldeles vid kanten av Atlanten.

Vi handlar lite färdkostfrukt i en liten butik, här finns det massor av lokalproducerat.

Efter knappt fyra km promenad i rask takt i 30 grader värme har vi nått ön, fantastisk plats,  tyvärr proppfull av andra turister. Varför får vi inte vara ensamma att besöka pärlorna.

Livet måste ha varit rätt annorlunda här på den tid det begav sig.

Som vanligt byggde kyrkans män ståtliga monument över sig själva. Det här känns som ett av de mer spektakulära. Praktfullt byggnadsverk.

Färden går vidare mot la Rochelle, men vi ska bo hos Solange och Michel de Salvert, vicomte och vicomtesse i massor av led, men innan dess har vi ett trettiotal mil framför oss, det är varmt, nästan 34 grader, pust!

Framme vid chateau la Tillade, en knarrande trappa till är nu dokumenterad.

I distriktet cognac produceras det självklart konjak i slott och stuga. La Tillade är naturligtvis inget undantag.

En av de många salongerna. Vi är ensamma gäster så det känns nästan som ett "hemmahos" reportage.

Slottet är lätt bedagat, det verkar vara regel. Det krävs nog rejäla förmögenheter att hålla dessa ställen fräscha.

Dags för middag, men innan måltiden ett litet glas egenproducerad konjak. Känns  helt naturligt!

Vår värdinna comtesse Solange de Salvert, en jättetrevlig 68-årig dam.

Dukat för middag, först blev det melon, sedan lamm och som avslutning en fruktkaka, självklart var allt lagat av Solange.

Ett gott vin från trakten, årgång 2004 var visst rätt bra.

En trappa kan aldrig dokumenteras för många gånger.

Hallen på väg till vårt sovrum.