Mot hemmet!

Ett litet hjärta, så här blev det, en goretextråd håller fast seglet till mitralisklaffen och en stödring runt klaffen förhindrar framtida läckage, fiffigt!

Nu ryker allt tingeltangel. Det såg ju mer dramatiskt ut med allt som hängde och slängde. Nu syns ju knappt ingångshålet.

Atleterna på vandring, i bild har vi först vår fysioterapeut, sen kommer "järngänget" Elias 86, längst till vänster från Väddö som har blivit min gubbkompis har lite svårt att hålla fart. Damen bredvid och vår ryss Vladimir från Karlavägen 36, inte heller några sprinters. Jag tillhör ungdomsligan och håller mig just nu i täten. Men alla kämpar på och det är lätt att bli ödmjuk inför andras krämpor.

Här bor jag just nu, tredje fönstret från höger i mittenraden tillhör mitt enkla pörte.

Vad sägs om denna kombination, chokladboll med delikata ostar till trefikat. Men det kändes helt rätt och smakade gott, så varför avstå.

Ja! Nu har jag lämnat sängen och är redo för ett nytt liv, eller kanske rättare sagt en långsam återgår till ett normalt liv. Nu väntar jag på att Linus ska komma och köra mig hem. Skönt!

Äntligen hemma som de säger. Det känns jättefint och jag mår rätt bra, lite slak kanske, men det blir nog snart bättre. Det känns ändå bra att inte ha blivit hemskickad direkt från KS utan ha fått plana ut lite på mellanstationen Furuhöjden där alla jobbade både professionellt och mycket medkännande. 
Men nu är det slut på kollilivet, nu börjar återhämtningen till ett normalt liv igen för oss båda. Kristina är en vecka före, men har naturligtvis större problem att få igång gåendet, men det är fantastiskt att se vilka framsteg som sker på en vecka. Och tänk hur vi kommer att vara om ytterligare en!
Då ni!